Sida 4
Studio Ett: Ta tillbaka samiska föremål
4 Sep 2020
Det finns en rörelse där samer vill att Sverige gör upp med sin koloniala historia och att svenska museum lämnar tillbaka samiska föremål. Studio Ett lyfter fram återbördande av samiska kvarlevor och kulturföremål till Sápmi.
Oskar Östergren Njajta berättar om utvecklingen av det samiska kultur- och resurscentrumet Aejlies i Tärnaby, där också ett nytt samiskt museum ska etableras. Kerstin Andersson talar om den samiska offerplatsen Unna Saiva och kravet på att offergåvorna ska återlämnas från Historiska museet till Sápmi.
Lyssna på radioinslaget här.
Brev till Sametinget
14 Aug 2020
Den 27 juli skickade 26 samer ett brev till samliga ledamöter i Sametinget med ett önskemål om stöd för ett återförande av offergåvorna från den samiska offerplatsen Unna Saiva till Sápmi. Brevet uppmärksammades av SVT Sápmi/Sameradion i både radio- och tv-inslag.
Ingrid Inga, ordförande i Sametingets kulturnämnd, tycker att det är bra att en sådan här begäran har kommit till Sametinget.
"Det går alltför sakta med det här arbetet. Sametingets syn är att alla samiska föremål och kvarlevor ska tillbaka till Sápmi. Det har Sametinget beslutat 2007. Även urfolksdeklarationen ger kraft och möjligheter till samerna att kräva tillbaka samiska föremål".
Samiska offergåvor – vad offrades och varför?
3 Jul 2020
För att förstå den samiska offerkulten måste man förstå vad en offergåva innebär, enligt forskare. De beskriver gåvorna, som en religiös handling där föremål och djur helgas åt ett gudaväsen eller en naturkraft för att skapa en god relation. Andra kallar det en andlig handling med offer till ett skydds- eller hjälpväsen. Unna Sájvva var en rik offerplats vid utgrävningen 1915. Runt 600 föremål grävdes fram, både ben och metallföremål. Men vad innebar dessa offergåvor för samerna?
Gåvorna beskrivs ofta som ett offer för att åstadkomma jakt- och fiskelycka, bevara renhjorden, god hälsa och framgång. Det kunde också vara offergåvor med anledningar som barnafödsel, att mota bort sjukdomar, en god färd eller bra väder.
Djurben tolkas som jaktoffer. Syftet var att upprätthålla en god relation med naturen eftersom många livnärde sig på jakt. Man ville ha fler djur i skogen och få lycka med jakten.
Pilspetsar, som det fanns rikligt med i Unna Sájvva, tolkas också som en form av jaktoffer.
När renen blev allt viktigare i det samiska samhället fick den också en stor andlig betydelse i offerkulten. Det syns tydligt i fynden från Unna Sájvva , där benmaterialet domineras av renar, mestadels stora renar. Forskarna har funnit kranier efter stora sarvar, alltså okastrerade hanrenar. Genom att offra stora, fruktsamma renar hoppades samerna på välgång i rennäringen och en stor renhjord. En teori om offer av huvud och horn är att det är kopplat till regeneration – precis som renens horn faller av och nya horn växer ut igen, ska de djur som offras återfödas och föröka sig.
I det övriga benmaterialet från Unna Sájvva finns björn, fåglar, nötboskap, älg och bäver. Där fanns också får och getter, som kom från ett annat geografiskt område, vilket kan hänga ihop med den samiska trummans makt. Det djur som trumman visade, måste införskaffas oavsett om det var svårt att få tag på.
Sjiele-offer – smycken, knappar och mynt
Den samiska trummans roll i offerkulten förekommer i flera skriftliga källor. Trumman användes för att spå vad som skulle offras, och till vilken gud eller vilket andeväsen som offret skulle tillägnas. Av de hängen som hittats är flera identiska med mönster på de samiska trummorna.
Det finns teorier om att vissa metallföremål har hängts upp i grenar eller horn på offerplatsen. Många föremål i Unna Sájvva är just hängen, somliga med garnrester. Även mynten är genomborrade.
Där fanns också personliga offergåvor, så kallade sjiele-offer, som mynt, smycken och knappar. De äldsta föremålen i Unna Sájvva är daterade till 900-talet och består av hängkors med emalj och en våg med vikter. Det yngsta föremålet är rektangulära paljetter i brons, som är daterade till efter år 1312.
Sejtens kraft
En sejte är ett samiskt kultobjekt, ofta en ovanlig formad sten, en klippa eller ett helt fjäll. Vissa forskare menar att sejten är en avbildning av en gud. Andra menar att sejten är en gud eller ett andeväsen. Sejten kan också vara en symbol för en kraft på platsen.
Desto mer som offras till en sejte, desto starkare blir den, sägs det. Och om ingen längre offrar till sejten förlorar den sin kraft.
I början av 1900-talet forslades många sejtar bort från Sápmi till museer och privata samlingar. Jag undrar hur sejtarna, som står nästan bortglömda i ett förråd på Nordiska museet i Stockholm, mår idag. De kanske är helt kraftlösa.
Tur att offerstenarna i Unna Sájvva är så stora att inga arkeologer kunde ta med sig dem söderut.
Källa – huvudsakligen ”Samiska offerplatser – en studie av syfte, brukningstid och kontinuitet i den samiska offerkulten, Ida Mattsson, Uppsala universitet, 2019
Plundring av offerplatsen ogillades av de äldre
14 May 2020
Offerplatsen i Unna Saiva hade plundrats innan arkeologen Gustaf Hallström kom till platsen 1915. Men det hade inte gjorts systematiskt, bara som sällsynta tilltag, skriver Hallström i ett dokument från 1932. Han skriver att dessa tilltag ogillades av den äldre befolkningen. Trots det drogs sig inte Hallström för att gräva upp och forsla bort över 600 föremål från den samiska offerplatsen.
”Från denna plats (Vidjakuoika, kultpl. 193) begav jag mig till en på måfå utsedd offerplats i skogslandet, nämligen den vid stranden av den lilla sjön Unna Saiva i Gellivare socken, 5 mil öster om Lakaträsk station. På denna i litteraturen okända offerplats lyckades jag bättre. Dess läge påminner om Gråträsk, dock är fast stenig mark vid den stora sten, invid och på vilken offerfynden framgrävdes i ett mäktigt hor- och benlager (ren, älg, björn, bäver, nötkreatur, får m.m.).
Fynden, som bestodo av omkring 600 föremål av brons, järn, silver, tenn m.m., utgjorde en god blandning av fyndinventarierna från Gråträsk och Rautasjauare. Sålunda ett 90-tal järnpilar. Vidare ringspännen, runda och andra spännen, hängprydnader av alla möjliga former, rembeslag, remändbeslag, pärlor, kedjelänkar, ringerringar, armband, mynt m.m.
Nyheter voro: en vågskål av vikingatidstyp med 5 vikter, ett stycke av en silverhalsring samt 3 rätt stora smidda gaffelliknande järnredskap (ett slags klykor snarast) m.m.
Av de 25 mynten (alla genomborrade) vore tre hela och några fragment angelsaxiska (Ǣtelred och Edvard Confessor), resten av nordvästtyska präglingstyper, ett par möjligen danska, men intet norskt.
Bland hängprydnaderna märkas två stycken imitationer av Jaroslavmynt samt två små primitiva krucifix. Två runda massiva spännen äro av finsk typ, ett par hängprydnader närmast av lettiska former, åtskilliga beslag, remspridare m.m. (liksom i Gråträsk) av gotländska typer, fingerringar, armringar, ringspännen m.m. av allmänsvenska, vad ringspännena beträffar även av former från andra sidan Östersjön. Fyndmassan f.ö. starkt östligt betonad.
Unna Saiva skjuter icke nämnvärt in på 1100-talet, utan tycks det mig omfatta så gott som enbart 1000-talet, möjligen börjande i slutet av 900-talet. Av bevisligt norska element saknas varje spår, vilket kan innebära att de västerländska mynten nått orten från Bottenhavskusten (och att så delvis kunnat vara fallet även beträffande Rautasjaure, liksom naturligtvis Gråträsk, med undantag av de norska mynten).
De rent lapska elementen utgöras liksom i Rautasjaure av ben- och hornmassorna, av järnpilarna och liksom i Rautasjaure och Gråträsk av mängder av enkla hängprydnader av järnplåt, bronsplåt, glimmer etc., vidare av de tre järnklykorna, vartill motstycken finnas i några enkelfynd inom lappområdet, samt möjligen av ett par runda kupiga spännen.
F.ö. funnos på platsen traditioner om offerplatsen, vilken sades ha brukats av såväl skogslappar som fjällappar. Då inga som helst senare fynd än ovan nämnda anträffades, torde därav (liksom även vid Rautasjaure) helst dragas den slutsatsen, att traditionen bevarat sig med ovanlig seghet. Det bör nämligen anses uteslutet, att eventuellt yngre ytlager så totalt utplundrats, att intet enda yngre fynd skulle finnas kvar. Att platsen plundrats framgick av den nu bofasta befolkningens uppgifter, men det hade ej gjorts systematiskt, utan endast som sällsynta tilltag, vilka synbarligen med ogillande betraktades av de äldre.
Att en betydlig hornmassa i form av en stor hög täckte offerplatsen och med åren helt rivits ut, är emellertid säkert. Den horn- och benmängd, som trots allt fanns kvar, har bevarats därigenom att den, liksom fornlagret i övrigt, fyller en sänka på landsidan av storstenen.
Troligt är att traditionen under senare tider bl.a. uppehållits av platsens egenskap av fyndgruva. Även sjönamnet torde ha bidragit".
Källa: Lapparnas heliga ställen, Ernst Manker, Uppsala 1957 (sidan 167-168)
Ernst Manker besökte Unna Saiva 1955. Boken går att låna på biblioteket.
Stenblock, intill hvilka offergåfvorna hopats
28 Apr 2020
Offerplatsen vid Unna Saiva var endast lokalt känd då arkeologen Gustaf Hallström besökte platsen 1915 och gjorde en utgrävning. I en inventeringsredovisning nio år senare, 1924, skriver han:
"Vid Unna Saiva (Lill-Saivets) vid gränsen mot Öfver-Kalix har förf. funnit en synnerligen rik offerplats, den rikaste hittills inom lappmarksgränsen. Själva offerplatsen ligger på en låg sten- och grushöjning i f.ö. myrstrand. Vid själva vattenbrynet ligga två stora stenblock, intill hvilka offergåfvorna hopats.
Massor av renhorn framgräfdes jämte ben av ren och andra djur, hvaribland ett större antal björnskallar. Bland benen samt delvis i vattnet utanför stranden anträffades en stor mängd offergåfvor, bestående af ringar (arm- och finger-), spännen av olika slag, söljor, hängprydnader m.m., det mesta af brons, men äfven i enstaka fall av silfver, vidare ett antal mynt, alla från 1000-talet eller slutet af 900-talet och härstammande från England, nuvarande nordvästra Tyskland och Holland. Äfven anträffades pilspetsar af järn i stort antal samt en del andra järnföremål, hvaraf särskildt må nämnas några stora vackert smidda gaffelliknande redskap. Fynden finnas i Stat. hist. mus.
I närheten till offerplatsen finnes en offerkälla samt en myr, Heligmyren, som af den här ursprungligen lapska befolkningen tros hysa en offerplats. Ännu en dylik finnes på Passivare i norr. F.ö. nämnas flera punkter vid såväl Lill- som Stor-’Sajvis’ såsom eventuella offerplatser och själva sjöarnas vatten anses ännu i dag såsom särskildt bra att tvätta sår med”.
Källa: Lapparnas heliga ställen, Ernst Manker, Uppsala 1957 (sidan 167)
Kommentar: Strax norr om Unna Saiva ligger berget Passivare, vilket betyder heligt berg.
Återför kulturarvet
4 Mar 2020
"Vid Unna Saiva har jag funnit en synnerligen rik offerplats, den rikaste hittills inom lappmarksgränsen... Vid själva vattenbrynet ligga två stora stenblock, intill hvilka offergåfvorna hopats”, skrev arkeologen Gustaf Hallström entusiastiskt.
Den samiska offerplatsen vid sjön Unna Saiva användes under vikingatiden och tidig medeltid. Innan Gustaf Hallström kom hit 1915 hade offerplatsen, med några få undantag, fått vara ifred för plundrare runt tusen år.
Det är en av de rikaste offerplatserna, som har hittats i Sápmi. Då platsen grävdes ut hittades flera hundra föremål, som numera förvaras i lagerlokaler på Historiska museet i Stockholm. Ett tjugotal mynt förvaras på Kungliga myntkabinettet.
Det är samiska kulturföremål tagna från en helig offerplats. Föremålen bör återföras till Sápmi och få en värdigare placering, antingen på Gällivare Museum, eftersom Unna Saiva ligger inom Gällivare skogssameby och Gällivare kommun, eller på fjäll- och samemuseet Ájtte i Jokkmokk.
Riksdagens kulturutskott har fått en skrivelse den 25 februari 2020 med önskemål om att kulturutskottet ska driva frågan om att föremålen och mynten som hämtades från Unna Saiva ska återföras till Sápmi.
Kulturchefen i Gällivare kommun, Anette Winblad, är positiv till ett återförande. ”Vi ser verkligen fram emot att de här föremålen kommer hem till Sápmi. Jag kommer personligen göra allt i min makt för att det ska ske och att vi ska förvara och kunna dela med oss av denna skatt till allmänheten”, säger hon till Kuriren den 4 mars 2020.
Sameradion: Offergåvorna från Lillsaivis
28 Feb 2020
"Vi fick följa Kerstin Andersson med rötter från Lillsaivis när hon fick se en del av fynden som just nu förvaras på Historiska museet i Stockholm. Föremålen är mer än 1000 år gamla", rapporterar Sameradion.
Kerstin Andersson är en av de som vill få tillbaka fynden till Sápmi. Se inslaget här.
Ättlingar vill föra tillbaka offergåvor
25 Feb 2020
I närheten av Lillsaivis som byn heter numera, eller Unna Saiva som den hette förr, finns två offerstenar som använts historiskt för samiska offergåvor. Gåvorna som offrades förvaras på Historiska museet i Stockholm.
Kerstin Andersson är bördig från Lillsaivis och hon är en av dem, som vill få ta tillbaka föremål som plockats från platsen och flytta på dem:
"Jag tycker att de ska hem. De ska hem till Sápmi. Det är viktigt för mig och många av mina samiska släktingar", säger hon till Sameradion.
Nytt stöd för museer i återlämnandeärenden
20 Feb 2020
Regeringen har gett Riksantikvarieämbetet i uppdrag att ta fram en vägledning för identifiering och repatriering eller restitution av föremål i museernas samlingar där det kan finnas särskilda etiska skäl för återlämnande. Uppdraget har genomförts i samråd med de centrala museerna och Sametinget. Nu har vägledningarna presenterats.
– Vägledningarna ger inte svar på om ett visst föremål ska återlämnas eller inte, utan syftar till att stödja museerna i arbetet med att ta fram egna styrdokument och rutiner. Vi hoppas också att de ska ligga till grund för fortsatta diskussioner och erfarenhetsutbyte inom museisektorn, säger Ingela Chef Holmberg, Riksantikvarieämbetet, som ansvarar för vägledningen om återlämnande.
Samerna är ett urfolk och har därigenom, med utgångspunkt i FN-deklarationen för urfolk, rätt att få tillgång till eller repatriering av sina ceremoniella föremål och mänskliga kvarlevor. Museer som vill diskutera frågor om återlämnande av samiska kvarlevor och föremål kan vända sig till Sametinget, som är en expertmyndighet för samiska frågor.
I museisamlingarna finns många olika samiska föremål, exempelvis bruksföremål, konsthantverk samt religiösa och ceremoniella föremål. Föremålen har samlats in av såväl forskare som museer och även privatpersoner under flera hundra år. Vissa föremål har köpts medan andra har plundrats eller samlats in på ett orättmätigt sätt.
International Council of Museums, Icom, har etiska regler, som ett stöd för det dagliga arbetet på museer runt om i världen. Dessa regler anger att museerna bör vara beredda att påbörja samtal om återlämnande av kulturföremål till ett ursprungsland eller ursprungsfolk.
I de etiska reglerna anges också att:
- hanteringen av återlämnandeärenden bör företas på ett opartiskt sätt och baseras på vetenskapliga, professionella och humanitära principer liksom på relevant lokal, nationell och internationell lagstiftning,
- en begäran om återlämnande av mänskliga kvarlevor eller föremål av religiös betydelse ska hanteras skyndsamt, och med känslighet och respekt,
- museets riktlinjer bör ange hur processen för att efterkomma en sådan begäran ska se ut.
I enlighet med museilagen får de statliga museerna själva besluta om att överlåta föremål ur sina samlingar till andra museer inom det allmänna museiväsendet. Detta betyder att ett statligt museum får ge bort föremål till andra statliga museer, till kommunala eller regionala museer, samt till museer där mer än hälften av antalet ledamöter i styrelse eller annat ledningsorgan är utsedda av stat, kommun eller landsting.
Riksantivarieämbetet: Stöd för museer i återlämnandeärenden