Samiska offergåvor – vad offrades och varför?

För att förstå den samiska offerkulten måste man förstå vad en offergåva innebär, enligt forskare. De beskriver gåvorna, som en religiös handling där föremål och djur helgas åt ett gudaväsen eller en naturkraft för att skapa en god relation. Andra kallar det en andlig handling med offer till ett skydds- eller hjälpväsen. Unna Saiva var en rik offerplats vid utgrävningen 1915. Runt 600 föremål grävdes fram, både ben och metallföremål. Men vad innebar dessa offergåvor för samerna?

Gåvorna beskrivs ofta som ett offer för att åstadkomma jakt- och fiskelycka, bevara renhjorden, god hälsa och framgång. Det kunde också vara offergåvor med anledningar som barnafödsel, att mota bort sjukdomar, en god färd eller bra väder.

Djurben tolkas som jaktoffer. Syftet var att upprätthålla en god relation med naturen eftersom många livnärde sig på jakt. Man ville ha fler djur i skogen och få lycka med jakten.

Pilspetsar, som det fanns rikligt med i Unna Saiva, tolkas också som en form av jaktoffer.

När renen blev allt viktigare i det samiska samhället fick den också en stor andlig betydelse i offerkulten. Det syns tydligt i fynden från Unna Saiva, där benmaterialet domineras av renar, mestadels stora renar. Forskarna har funnit kranier efter stora sarvar, alltså okastrerade hanrenar. Genom att offra stora, fruktsamma renar hoppades samerna på välgång i rennäringen och en stor renhjord. En teori om offer av huvud och horn är att det är kopplat till regeneration – precis som renens horn faller av och nya horn växer ut igen, ska de djur som offras återfödas och föröka sig.

I det övriga benmaterialet från Unna Saiva finns björn, fåglar, nötboskap, älg och bäver. Där fanns också får och getter, som kom från ett annat geografiskt område, vilket kan hänga ihop med den samiska trummans makt. Det djur som trumman visade, måste införskaffas oavsett om det var svårt att få tag på.

Sjiele-offer – smycken, knappar och mynt
Den samiska trummans roll i offerkulten förekommer i flera skriftliga källor. Trumman användes för att spå vad som skulle offras, och till vilken gud eller vilket andeväsen som offret skulle tillägnas. Av de hängen som hittats är flera identiska med mönster på de samiska trummorna.

Det finns teorier om att vissa metallföremål har hängts upp i grenar eller horn på offerplatsen. Många föremål i Unna Saiva är just hängen, somliga med garnrester. Även mynten är genomborrade.

Där fanns också personliga offergåvor, så kallade sjiele-offer, som mynt, smycken och knappar. De äldsta föremålen i Unna Saiva är daterade till 900-talet och består av hängkors med emalj och en våg med vikter. Det yngsta föremålet är rektangulära paljetter i brons, som är daterade till efter år 1312.

Sejtens kraft
En sejte är ett samiskt kultobjekt, ofta en ovanlig formad sten, en klippa eller ett helt fjäll. Vissa forskare menar att sejten är en avbildning av en gud. Andra menar att sejten är en gud eller ett andeväsen. Sejten kan också vara en symbol för kraftsamlingen på platsen. Desto mer som offras till en sejte, desto starkare blir den. Och om ingen längre offrar till sejten förlorar den sin kraft.

I början av 1900-talet forslades många sejtar bort från Sápmi till museer i Stockholm. Jag undrar hur sejten, som står nästan bortglömd i ett förråd på Etnografiska museet i Stockholm, mår idag. Den kanske är helt kraftlös.

Den kommer från en plats nära Akkajaure. Det var Eric von Rosen och Henrik Horn af Åminne, som tog med sig denna, under en resa i Lappland sommaren 1900.

Fjäll- och samemuseet Ájtte fick ett löfte år 2001 om att den skulle flyttas till Jokkmokk. Men än har den inte kommit fram. Den var försvunnen i flera år, men hittades förra hösten. Nu står den i ett förråd och samlar damm.

Tur att offerstenarna i Unna Saiva är så stora att inga arkeologer fick för sig att ta med sig dem söderut.

Källa – huvudsakligen ”Samiska offerplatser – en studie av syfte, brukningstid och kontinuitet i den samiska offerkulten, Ida Mattsson, Uppsala universitet, 2019

3 jul 2020