Plundring av offerplatsen ogillades av de äldre

Offerplatsen i Unna Saiva hade plundrats innan arkeologen Gustaf Hallström kom till platsen 1915. Men det hade inte gjorts systematiskt, bara som sällsynta tilltag, skriver Hallström i ett dokument från 1932. Han skriver att dessa tilltag ogillades av den äldre befolkningen. Trots det drogs sig inte Hallström för att gräva upp och forsla bort över 600 föremål från den samiska offerplatsen.

”Från denna plats (Vidjakuoika, kultpl. 193) begav jag mig till en på måfå utsedd offerplats i skogslandet, nämligen den vid stranden av den lilla sjön Unna Saiva i Gellivare socken, 5 mil öster om Lakaträsk station. På denna i litteraturen okända offerplats lyckades jag bättre. Dess läge påminner om Gråträsk, dock är fast stenig mark vid den stora sten, invid och på vilken offerfynden framgrävdes i ett mäktigt hor- och benlager (ren, älg, björn, bäver, nötkreatur, får m.m.).

Fynden, som bestodo av omkring 600 föremål av brons, järn, silver, tenn m.m., utgjorde en god blandning av fyndinventarierna från Gråträsk och Rautasjauare. Sålunda ett 90-tal järnpilar. Vidare ringspännen, runda och andra spännen, hängprydnader av alla möjliga former, rembeslag, remändbeslag, pärlor, kedjelänkar, ringerringar, armband, mynt m.m.

Nyheter voro: en vågskål av vikingatidstyp med 5 vikter, ett stycke av en silverhalsring samt 3 rätt stora smidda gaffelliknande järnredskap (ett slags klykor snarast) m.m.

Av de 25 mynten (alla genomborrade) vore tre hela och några fragment angelsaxiska (Ǣtelred och Edvard Confessor), resten av nordvästtyska präglingstyper, ett par möjligen danska, men intet norskt.

Bland hängprydnaderna märkas två stycken imitationer av Jaroslavmynt samt två små primitiva krucifix. Två runda massiva spännen äro av finsk typ, ett par hängprydnader närmast av lettiska former, åtskilliga beslag, remspridare m.m. (liksom i Gråträsk) av gotländska typer, fingerringar, armringar, ringspännen m.m. av allmänsvenska, vad ringspännena beträffar även av former från andra sidan Östersjön. Fyndmassan f.ö. starkt östligt betonad.

Unna Saiva skjuter icke nämnvärt in på 1100-talet, utan tycks det mig omfatta så gott som enbart 1000-talet, möjligen börjande i slutet av 900-talet. Av bevisligt norska element saknas varje spår, vilket kan innebära att de västerländska mynten nått orten från Bottenhavskusten (och att så delvis kunnat vara fallet även beträffande Rautasjaure, liksom naturligtvis Gråträsk, med undantag av de norska mynten).

De rent lapska elementen utgöras liksom i Rautasjaure av ben- och hornmassorna, av järnpilarna och liksom i Rautasjaure och Gråträsk av mängder av enkla hängprydnader av järnplåt, bronsplåt, glimmer etc., vidare av de tre järnklykorna, vartill motstycken finnas i några enkelfynd inom lappområdet, samt möjligen av ett par runda kupiga spännen.

F.ö. funnos på platsen traditioner om offerplatsen, vilken sades ha brukats av såväl skogslappar som fjällappar. Då inga som helst senare fynd än ovan nämnda anträffades, torde därav (liksom även vid Rautasjaure) helst dragas den slutsatsen, att traditionen bevarat sig med ovanlig seghet. Det bör nämligen anses uteslutet, att eventuellt yngre ytlager så totalt utplundrats, att intet enda yngre fynd skulle finnas kvar. Att platsen plundrats framgick av den nu bofasta befolkningens uppgifter, men det hade ej gjorts systematiskt, utan endast som sällsynta tilltag, vilka synbarligen med ogillande betraktades av de äldre.

Att en betydlig hornmassa i form av en stor hög täckte offerplatsen och med åren helt rivits ut, är emellertid säkert. Den horn- och benmängd, som trots allt fanns kvar, har bevarats därigenom att den, liksom fornlagret i övrigt, fyller en sänka på landsidan av storstenen.

Troligt är att traditionen under senare tider bl.a. uppehållits av platsens egenskap av fyndgruva. Även sjönamnet torde ha bidragit".

Källa: Lapparnas heliga ställen, Ernst Manker, Uppsala 1957 (sidan 167-168)

Ernst Manker besökte Unna Saiva 1955. Boken går att låna på biblioteket.

14 May 2020