Minnesdag – 100 år i rasbiologiska institutets skugga

Kerstin Andersson medverkade under Minnesdagen – Hundra år i rasbiologiska institutets skugga den 17 februari 2022, arrangerad av Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet. Här kan du läsa hennes tal.

/kerstin-gallivare-samisk-kulturdag.jpg

Arkeologen Gustaf Hallström – som Eva Forsgren nämnde i sitt tal – var inte bara gravplundrare. Den 9 augusti 1915 satte han det första spadtaget i en offerplats intill en av samernas heliga sjöar – Unna Saiva, som ligger vid min hemby i Gällivare kommun.

Det är en offerplats som har använts i över tusen år – både av skogssamer och fjällsamer. De äldsta fynden är från 500-talet och de senaste från 1600-talet. Men det finns berättelser så sent som 1912 om en same från Jokkmokk som kom till platsen för att offra.

När Gustaf Hallström lämnade offerplatsen 1915 förde han med sig över 600 metallföremål – vackra hängen, smycken, pärlor, mynt och pilspetsar. Nu ligger de i kartonger på Historiska museet i Stockholm.

Hallström skriver i ett dokument om utgrävningar av offerplatser att ”dessa tilltag ogillades av den äldre befolkningen”.

Trots det drog sig inte Hallström för att gräva upp och forsla bort över 600 föremål och 150 kilo ben och horn från platsen.

Nu har det gått över hundra år. Nu är vi ett 30-tal samer från byarna runt Unna Saiva, som tillsammans kräver att föremålen ska återlämnas till det samiska folket och få flytta hem – allra helst till Gällivare museum eftersom offerplatsen ligger i Gällivare skogssameby.

Vi har FN:s urfolksdeklaration som stöd för vårt krav. Där står att urfolk har rätt till sina ceremoniella föremål. Det är en deklaration som Sverige har förbundit sig att följa.

Vi har arbetar med den här frågan i exakt två år. Och vi har fått ett stort stöd av det samiska samhället. Riksorganisationen Same Ätnam, Silbonah Samesijdda och Svenska Samernas Riksförbund har gjort stöduttalanden på sina landsmöten för ett återbördande.

Vi vet att Norge och Finland har kommit längre. Där pågår ett omfattande arbete med återbördande av samiska kulturföremål.

Samerna har aldrig lämnat ifrån sig heliga föremål frivilligt – varken sejtar, ceremonitrummor eller offergåvor. Därför hoppas vi att Unna Saiva får visa vägen för hur Sverige kan inleda arbetet med att återbörda heliga föremål.

Det är våra förfäder som offrade i dessa marker för ettusenfemhundra år sedan. Att få tillbaka offergåvorna från Unna Saiva är ett sätt att få tillbaka en del av vårt ursprung och vår historia. Kulturföremål bör placeras hos dem som identifierar sig med föremålen.

Det minsta vi kan begära är att svenska staten rättar till fel som begicks då – och att offergåvorna från Unna Saiva får flytta hem och få en värdigare placering hemma i Sápmi. Det handlar om respekt.

Under en samisk kulturdag i Gällivare förra året höll den dåvarande förvaltningschefen Sara Källgarn ett tal med några strofer som jag vill citera:

”Gällivare kommun är förvaltningskommun för att vårda inkluderingen av Europas enda urfolk och därmed för en del av avkoloniseringen av Sapmi.

Vi verkar för att återföra Unna Saivas offerskatter till Sápmi, till Gällivare skogssamebys område.

För att de hör hemma här,
för att de är en del av hela historien här,
för att de ska vara en del av framtiden här,
där vi hör hemma,

Jag hoppas att vi samlas här igen snart, stolta över gemensamma arv och lärdomar, och att Unna Saivas skatt fått komma hem”.

Jag och mina släktingar hoppas innerligt att hon får rätt.

17 feb 2022